Molly Jones

Jaha, så var det fixat då. Min nya blogg finns på http://gror.wordpress.com och där funkar allt som jag vill. Till exempel kan jag fixa in fungerande länkar utan att behöva skriva hela inlägget med html-kod... Häng med och kolla in! Tack blogg.se för den här tiden :-)

Jag finns fortfarande. Har en massa stress men är på väg att komma ifatt. Idag börjar sextonde veckan och magen putar. Vågen visar inte så mycket tyvärr, men det kommer väl. Jag har lite strul med att få bloggen här att funka med min Mac, så jag kanske flyttar den till nåt annat ställe. I så fall säger jag till här, lovar :-) Stay tuned.

Idag har jag varit på ett snabbt besök hos barnmorskan för att undersöka hur det går med blodvärdet. På tio dagar har det ökat från urdåliga 85 till 118! Jag trodde inte det var sant, att det kunde gå upp och rätta till sig så fort. Visserligen dricker jag järntillskott och äter fänkål och allt möjligt annat, men på bara tio dagar? Dessutom har jag äntligen gått upp ett kilo. Jippi, säger jag! Mamma skulle ändå ut till Näsby så hon körde mig och fick följa med in och lyssna på hjärtat. Det slår fortfarande, låter bra :-)

Nu har vi hunnit berätta om plutten i min mage för nästan hela släkten. Överväldigande reaktioner speciellt från mina syskon. Agnes gissade dock lite bredvid och trodde att vi hade en katt... Det hoppas jag verkligen att det inte är. Inte för att jag har något emot katter, men jag föder helst ett människobarn.

Det var sant som mamma sa, barnmorskan Elisabeth är jättetrevlig! Empatisk och bra, fattar vad man menar och pratade lika mycket med D som med mig. Annars stöter man ju på skräckhistorier emellanåt om barnmorskor som låtsas som att den blivande pappan inte finns i rummet. Tur hade vi, minsann.

Efter att ha pratat lite på Elisabeths rum gick vi till ett annat och tog blodprov, det gick bra. Jag hade preparerat med Emla på morgonen så jag kunde bortse från sticket. Tur att jag inte har nålfobi längre, den hade varit besvärlig i det här läget. Väl tillbaks på Elisabeths rum skulle vi lyssna på bäbisens hjärtljud och det hördes lätt, klart och tydligt bom-bom bom-bom bom-bom. Det var så mäktigt att jag började gråta, kära jistanes då... Häftigt att få första konkreta kontakten. Jag känner ju ibland att vi är två i kroppen, men det känns ju inte fysiskt ännu. Det var coolt. Och förstås skönt att veta att det bor någon där inne och att hjärtat slår som det ska.

Något som inte var så piffigt var att Elisabeth ringde mig efter några timmar för att tala om att mitt blodvärde inte är så bra. Under 120 är blodbrist, anemi, och jag hade ofattbart urusla 85! Raka vägen till hälsokost och köpa tillskott. Jag har läst på lite om blodbrist under eftermiddagen och tror jag haft det i flera år faktiskt. Trötthet, hjärtklappning och så vidare. Kändes lite läskigt och jag blev lite ledsen, men samtidigt är det skönt att veta om det och kunna göra något åt det. Bra att veta varför jag varit så intill medvetslöshet trött. Nu går jag förstås runt och känner mig väldigt anemisk, bara för att jag fått reda på att det är det jag är. Ännu större chans i alla fall att jag ska förvandlas till en ny, piggare, smartare och snyggare människa inom kort... Det blir väl trevligt så säg?

Dagarna tickar på, ganska långsamt just nu. Blev anfallen av magsyra förra veckan, om det är pluggstress, bara-några-dagar-kvar-av-första-trimestern-stress eller någon fysisk grej på grund av graviditeten vet jag inte. Jag har ätit snäll och ganska smaklös mat , välling och yoghurt, och nu mår jag alltså bättre.

Den sista högriskveckan. Jag kom på för några dagar sedan att jag inte hade varit orolig angående bäbisen eller graviditeten på ganska länge, nojorna i början rann ut i sanden. Nu är jag lite spänd igen, antagligen för att "tolfte veckan" är så laddad. Det är ju den jag har siktat på, bara förbi den och sen börjar en ny period. Första besöket hos barnmorskan är ju också sista dagen på vecka tolv och sen tänker vi ju börja berätta för folk.

Eftersom jag kan koncentrera mig mer på pluggandet har jag också insett hur lite jag har lyckats göra den senaste månaden. Flera veckor som bara försvunnit i en dimma av illamående och trötthet. Det är inget konstigt med det, men jag har ju en del att ta igen. Pust...

Nä, jag ska inte klaga. Några gamla vänner till mig håller på att förlora sin son till en massa elaka tumörer. Jag har egentligen inte umgåtts med dem på flera år, bara stött ihop här och där. Känner inte Alfons, jag har bara träffat honom några gånger men det går ändå rakt i i hjärtat. Det är overkligt, jag vet att jag inte kan förstå ens en bråkdel av hur familjen har det, men de finnsi mina tankar hela tiden.

Jag knatade bort till pappa idag för att hälsa på. Upp ur duschen kom lillasyster Gnesi, som fortfarande inte vet om att jag är gravid. Trots det kommer hon dragandes med en klädkatalog som hon fått i brevlådan för att visa - ja, just det - bäbiskläder! Det är så himla häftigt, som att det ligger i luften och folk snappar upp det utan att själva veta om det. Häftigt att jag har systrar som är så mottagliga för det outtalade.

Vi kollade på SVT´s temakväll om kön igår, jag tycker det var förvånansvärt bra med intressanta gäster. Blev återigen jätteupprörd och frustrerad över alla korkade vuxna i "Mitt liv i rosa" som inte tar ungens önskan om att vara en flicka på allvar ens när hon försöker ta livet av sig i frysboxen. Det är ju bara en spelfilm, men det finns ju folk som är så dumma på riktigt. Tragiskt.

Jag hade hoppats på att få vara gravid tillsammans med någon, helst flera stycken, så att vi kunde dela funderingar och följas åt. Jag har min fina kompis V i Lund och hon är verkligen bra att ha, där är det dags för den lilla plutten att komma ut om bara en knapp månad. Till min stora lycka är det en till som börjar bli rund om magen och det är min söta kusin Ella, som ska ska bli mamma ungefär sex veckor innan jag. Den nya generationen kommer med dunder och brak i år, vi har inga andra i släkten som är födda med så kort mellanrum. Om man inte räknar mina bröder, men de är ju tvillingar så... Roligt att mamma och moster P ska bli mormrar samtidigt, och att vår och Ella & C´s bäbis får en jämnårig kompis på alla släktmöten. Ella bor utanför Stockholm så vi ses inte så mycket, men nu är hon nere på blixtvisit så jag träffade henne igår. Hon har en så söt liten mage och det ska bli så kul att bli tjock med henne! Jag ser fram emot att sitta bredvid henne i soffan på alla vårens släktsammankomster och vara runda och tuffa :-) Dessutom är det ett spännande sätt att lära känna nya sidor hos någon man redan känner, vi verkar ha ungefär samma inställning till alltihop och det är också trevligt. Jag vill inte störa barnet för mycket med en massa konstiga undersökningar, och Ella känner likadant. Jag har fått lite boktips på alternativ.nu som jag visade för henne också. Hon och hennes C ska försöka hitta nåt ställe här nere att bo på över sommaren så att hon kan föda här nere. Annars pluggar han så de verkar sitta fast där uppe i norr för närvarande.

Jag mår bättre och bättre, vikten går lite upp och ner men mest upp -äntligen! Efter att ha ätit en soppa med för mycket piri-piri i lördags har jag trist nog ägnat helgen åt att kräkas ganska våldsamt. Dålig tajming, eftersom D fyllde 40 igår och jag orkade inte ens göra frukost på sängen åt honom. Ska ta igen det med råge när jag mår bättre. Nu fick han ägna sig åt att serva mig istället, göra frukost, sätta på teven, hämta vatten och så vidare.

Idag går vi in i tionde veckan och bebisen ska vara stor som ett plommon. Magen putar under tröjan, även om bäbisen är liten så är det svullet och tjockt. Kul! Får se hur länge vi kan dölja det, nu är det ju inte så långt kvar innan de första kritiska tolv veckorna är förbi.

Jag börjar komma in i en ny rytm. Varje morgon kommer Desmond till mig i sängen med knäckebröd och nyponsoppa, jag tar min åksjuketablett och äter och dricker. Sen ligger jag en stund och läser tills kroppen har vaknat och magen verkar något stabil. Sen kan jag gå upp och äta lite mer frukost och må ganska bra. Jag försöker gå en promenad och efter ett par timmar måste jag äta igen för att inte må alltför illa. Sen deckar jag i soffan och sover ett par timmar, upp och äta igen och så fortsätter eftermiddan och kvällen. Känner mig lite jagad ibland eftersom jag måste hitta på saker att äta hela tiden, men nu funkar det i alla fall. Dagarna handlar mest om att hålla igång och hålla illamåendet på avstånd. Några timmar här och där kan jag få något litet gjort, men det är inte mycket. Blir bättre för varje dag dock.

När vi kom till det första mötet på mödravården så var det första som mötte oss en lekplats och sen hade vi mötet i öppna förskolans lokaler. Plötsligt gick allt så fort, leksaker och förkskola känns som åtta evigheter iväg. Smått surrealistiskt. Det var tre andra par med, fick uppfattningen att de alla var yngre än oss. Barnmorskan verkade trevlig och pratade om olika besvär man kan ha under tidig graviditet, Desmond kände mycket väl igen mig i hennes beskrivning. Sen var det lite om hur man ska ta hand om sig och att man inte ska röka eller dricka alkohol. Inget nytt egentligen, men det var ändå skönt att komma dit och se hur det ser ut. Känns tryggt att vara under deras vingar.